Håkan Broström New Places

Compositions by Håkan Broström

( Phono Suecia / CDA )

Göran Olsson  Jazz Stage

Alt- och sopransaxofonisten Håkan Broström har debuterat som storbandsledare på skiva med alltigenom egna kompositioner och arrangemang. Håkan är väl förtrogen med storbandsmusik, han är bland annat en viktig kugge i Norrbotten Big Band. Med ett högt slutbetyg blottas nu hans personliga skrivande.

Öppningsnumret Possibilities indikerar kursen mot en modern storbandsmusik. Dynamiske trumslagaren Bengt Stark ger Håkans altsax och Jacob Karlzons pianospel ett kännbart flyt. Avspänd är alten i Growing Up där också Palle Danielssons tätsmygande bastoner biter sig fast. Solist i Storytellers Waltz är tenoristen Karl-Martin Almqvist. Vresigt och aggressivt bryter han sig in Håkans alster där ett välspelat brassparti observeras.

Med en absolut renhet hörs Håkans sopransax i New Places där Jacobs piano även ger mersmak. I To Cornelis, Drifting Apart och vackra Suspended Moon fortsätter den raka sopranen. Suspended Moon är försedd med vackra stråkklanger som ger en kontrast till skivans storbandsklanger. Palles sublima bas, Bertil Strandbergs mjuka trombon och Robert Nordmarks myndiga tenorsax träder också fram i To Cornelis. Attraktiv är trombonisten Peter Dahlgren i Love Her - samma med Johan Hörléns gäckande altsax. Starry Night inleds med Alberto Pintons bäriga basklarinett och den mjuka karaktären förstärks sedan av stråkar och marimba. Jacobs piano skapar även stämning vilken stegras när Håkans sopransax blir yster i Don´t Lose That Smile. I Three Years Old Cowboy är den rentav ståtlig. Med bett presenteras sig också trumpetaren Peter Asplund.

Exkursionen i Håkans skrivkonst mynnar ut i lågmälda Chinese Dinner där han återgår till altsaxen med stråkar och marimba som matchande bakgrundsmatta.

Göran Olson   Jazz Stage

Sthlm Jazz Fest: Håkan Broström

New Places Orchestra 2010-06-10

Håkan Broström kan visa upp en snygg cv.

I begynnelsen med altsaxofonen som främsta vapen har han på senare år etablerat sig som sopransaxofonist i mästarklass. Det sound han frambringar ur "the funny stick" är rent superbt. Som ensemblemusiker tillhör han också eliten, bevisat inte minst i Norrbotten Big Band, där han tar hand om leadstämman bland saxarna med total ackuratess.

Ovanpå detta skriver han härliga musikstycken som han dessutom arrangerar med skön känsla för såväl klanger som rytmiska finurligheter. När han nu har lyckats få ihop ett storband med några av de allra främsta musikanterna i genren, ja då kan resultatet inte bli annat än bra. Till och med bättre.

På Skeppsholmens första dag visar han upp sin konstellation New Places Orchestra inför en hänförd publik. Allt sitter som en smäck i de olika instrumentgrupperna, från de himmelska trumpeterna med leadmästaren Bo Strandberg (troligen vårt lands främste i sitt slag, om man värdesätter en ton som både kan försätta berg och samtidigt låta vackert), till de skönt brummande trombonerna med likaså en outstanding sektionsmedlem i form av bastrombonisten Björn Hängsel.

Och längst där framme en saxsektion som kan framkalla gåshud hos varje sann storbandskonnässör. Förutom den självklara ledargestalten Håkan Broström sitter där altkollegan Johan Hörlén och de två hjältetenorerna Karl-Martin Almqvist och Robert Nordmark. Botten i saxarna tas om hand av den eminente barytonspelaren Alberto Pinton.

Inget bra storband utan en rytmisk uppbackning med spetskompetens. Med vårt lands mest självklara storbandstrummis Rasmus Kihlberg har Håkan Broström kapat åt sig bästa möjliga slagverkare. Den som associerar till trumgeniet Mel Lewis när Rasmus knuffar bandet framåt har inte helt fel.

Kristian Linds kontrabas fungerar som ett lyhört fundament i den rytmiska

väven, medan pianisten Ludvig Berghe stundtals spelar så bra att man bara garvar.

Håkan Broströms egna melodiska påhitt, som exempelvis låten till Cornelis Vreeswijks ära, kombineras med helsnygga arrangemang på bland annat klassiska Ellingtonfoxtrots. Allt framfört med en kollektiv musikantisk glädje som välsignar en begeistrad Skeppsholmspublik.

Som vokal färgsättare fungerade yrvädret Viktoria Tolstoy helt perfekt. Medan hennes sångkollega Anna Pernilla Beckman, alias Meja, absolut kunde ha utgått. I en högklassig jazzkonsert som den Håkan Broströms New Places Orchestra bjöd på hade popartisten Meja inget att tillföra.

Leif Domnérus    OJ

PM Jönsson

23:38 - 17 jul, 2015

New Places Orchestra, med saxofonisten och orkesterledaren Håkan Broström i spetsen, har samarbetat med såväl jazzmusiker som soulsångare och Tommy Körberg. Kanske är Ebbot Lundberg orkesterns största utmaning hittills. Blir det Soundtrack Of Our Lives-låtar? Jazzstandards? Ebbotfavoriter som Love och Syd Barrett?

Det startar överraskande med Union Carbides Barytone Street som är rena knocken även i storbandstappning. Andra låt är Soundtrack-klassikern Galaxy Gramophone där jazzen tar kommandot, bra men lite väl försiktigt. Sedan fortsätter det med Hoagy Carmichael, Residents (!), Ebbot-låtar från olika epoker och oväntade vändningar. En av kvällens höjdpunkter var när superfint arrangerad Bacharach-liknande pop förvandlades till skarp jazz med Broström på saxsolo.

Bandet, 18-19 personer, spelade avslappnat, slipat ibland, men lekfullt på ett positivt sätt. Två, tre av Broströms egna kompositioner var raffinerad storbandsjazz mittemellan fritt och balanserat.

Efter paus blev det ännu mer Union Carbide, mer Residents och en tidig, bortglömd Soundtracklåt. Och var det Misfits när jazzmusikerna spelade rockabillypunk som hämtad från en sunkig skräckfilm. Kul blandning av låtar.....

Plötsligt står han bara där framför oss på stora scenen i Stadsparken, Ebbot . Iförd sin karaktäreristiska uniformsjacka och lika obligatoriskt: den nonchalanta scarfen.

Inledande ”Barrington street” ger en fingervisning av vad som komma skall. Men det känns ändå aldrig mer än ett intro som inte riktigt griper tag om publiken.

Fast redan här anar man också det intressanta mötet mellan bandet New Places Orchestras svala proffsighet och Ebbot Lundbergs avväpnande charm. Han lyckas med sin stora scenpersonlighet popifiera och tillgängliggöra jazzen fören större målgrupp än den redan invigda – vilket är en bedrift i sig.

Publiken älskar honom trots ett stundtals mumlande mellansnack och att han är svindlande nära att säga Eskilstuna istället för Sandviken vid ett tillfälle. ”Det var nära att jag gjorde en Kungen”, som Ebbot skämtsamt säger och räddar situationen.'

Med ”Hong Kong blues” visar han hur väl hans hesgrova röst har utvecklats med åren. Han behöver inte ens odla nyanserna eller svårmodet – han får fram det bara genom att öppna munnen.

Fast kvällens starkaste upplevelse, både gällande vokalist och solist, är utan tvekan ”Second life replay”. Ebbot kommer igång både i sitt scenuttryck och sin dans och överger de minimala rörelserna sen tidigare. Han pressar även rösten till nya höjder. Och Susana Santos Silva på trumpet gör ett mycket vackert solo vars melodi vecklar ut sig i tältet på stämningsfullaste vis.

Där kunde spelningen gärna fått sätta punkt för min del. För ”One of us here”känns ganska tam och repetitiv. Den kommer aldrig riktigt igång trots bandets stundtals lysande insatser. Inte heller Ebbots röst kommer här till sin rätt.

Men som tur är blir spelningen till en vacker helhet som både talar till Ebbotsfans och jazzälskaren.

Det bästa är känslan av spontanitet och lekfullhet som Ebbot förmedlar. Allt som oftast verkar det som om Ebbot frångår gruppens körschema. Och för publiken är det ljuvligt - det är precis som allt kan hända.

Ebbot Lundberg med New Places Orchestra

Bangen, Jazz- och bluesfestival.

Stadsparken, Sandviken. 1 juli.

Betyg: 4 av 5

Anton Emanuelsson

Kvällen fortsätter med Klas Toresson Quartet. Höjdpunkten är Bertil Fälts ballad Jonken där Calle Bagge får flygeln att låta som glitter. För mig blir favoritkonserten lite oväntat Håkan Broströms New Places Orchestra med Ebbot Lundberg. Bara samspelet mellan pianisten Anna Gréta Sigurðardóttir och trummisen Sebastian Ågren är värt att komma och lyssna på. Sammetsmjuka blåsmattor och Johan Lindströms steel guitar vill ta publiken till nya platser, det känns som att en mystisk tät dimma lägger sig inne i tältet. Det är fantastiskt när musiken plötsligt förflyttar en! Det är expressivt och explosivt, när Håkan Broström själv tar upp sopransaxen känns det som att han verkligen brister ut i solo. Två äldre herrar bakom mig mumlar att Ebbot tar för mycket plats och att de faktiskt vill höra storbandet spela. Men nästan hela publiken står upp och applåderar efter konserten. Om jazz handlar om att gestalta berättelser är Ebbot en utmärkt jazzsångare. Han har nerv, ett stort register och sjunger helt utan åthävor och filter.

Anna Berglund

Broströms storband,, ingår i en månatlig fredagssatsning på Fasching med inbjudna solister, kommande är bland annat Jennifer Brown, Dogge Doggelito och Ulf Wakenius.

Premiären blev mycket lyckad. Håkan Broström är en prisad musiker med brett register och

stor erfarenhet av olika jazzgrupper, saxofonist  arrangör och kompositör.

Många av hans fina arrangemang fick vi höra.

Sven Malm SVD

New Places Orchestra featuring Ebbot
Nefertiti, Göteborg, 9 november 2018.

Att på intim jazzklubb få tillgång till svängiga storband är en ynnest. Vi kommer så nära musiken och dess i princip oändliga variationsmöjligheter. Öppensinnade ledaren Håkan Broström inledde för några år sedan ett samarbete med Ebbot Lundberg, en rockartist jag lyssnat på i 25 år.  En annan överraskning är att Broström dirigerar orkestern i ett instrumentalt första set, på grund av att Ebbot är inbokad på annat gig. Vi njuter istället av originalkompositioner plus en kul version av Byssan lull.

NPO innehåller denna afton prominenta namn som Max Schultz och Ludvig Berghe. I vältrimmade blåssektioner hörs bland andra Robert Nordmark, Johan Christoffersson, Magnus Dölerud, Dan Johansson och Erik Tengholm. Låter följsamt elastiskt, blir aldrig strömlinjeformat. Många får chansen att ställa sig vid solistmikrofonen, inte bara de uppräknade männen. Vad som främst sticker ut är garvade orkesterledarens kompositioner och solon på sopran- och tenorsax. Hans koncentrerade spel integrerat med Berghes toner plus komp, alstrar en exceptionell närvarokänsla. Lika framträdande är härlige pådrivaren Sebastian Ågren bakom trummorna, vars glädje i att elda på några gånger blev för dominant,

fast jag uppskattar hantverket.

Efter paus märks ett påslag av elektrisk stämning. Adrenalinstinn efter gig med sitt återupplivade Union Carbide Productions (som jag såg på Liseberg på sensommaren) äntrar en flängig Ebbot scenen samt området nedanför. Han har både storbandet och sitt nyanlända entourage i ryggen. Ett aber är emellertid att Nefs ordinarie ljudtekniker inte är på plats, vilket får till följd att elbasen dunkar påträngande och skapar obalans. Dessutom var det emellanåt svårt att uppfatta sången.

Så mycket positiv energi kanaliseras på 40-års jubilerande Nef att publiken trots ljudproblemen bringas åtskilliga höjdpunkter. Man får ta emot en minnesvärd urladdning. NPO är på tårna, trivs med att tolka röjiga, dynamiska melodier. Repertoaren hämtas mestadels från Ebbots psykedeliska post-punkiga förflutna. Lyckorus inträffar under exempelvis Galaxy Gramophone (The Soundtrack of Our Lives), Glad To Have You Back (Union Carbide Productions) och Skinny People (Residents). Båda parter gynnas av samarbetet, vilket de intygat i intervjuer. Låtarnas ursprungliga slammer och skevhet både omstöps och tas till vara i Håkan Broströms stilfulla arrangemang. Blåssektionernas synkade insatser imponerar! När de uppbådar alla resurser och attackerar i finalens fyrverkeri, tillsammans med en koncentrerad, karismatisk vokalist, då kippar publiken efter andan. Vilket furiöst drag! Noterar fina solon från bland andra Ludvig Berghe vid flygeln, Danne Johansson på flygelhorn, Magnus Dölerud på tenor och Jan Thelin på basklarinett.

Mats Hallberg, OJ

"Broström never forswears that tradition, and the music he writes is as congenial as it is contemporary. In other words, the best of both possible worlds"

Jim Bowers All About Jazz